Jag trodde alltid att pappa valde jobbet framför familjen när jag var liten. Visst, han trivdes på sitt jobb, kul! Men kunde inte han trivas att umgås lite med familjen också? Han jobbade de flesta helger och kom hem långt efter att vi lagt oss.
Pappas revisorfirma började det gå bra för ungefär de åren runt när jag var 5, och jag och min syster såg honom nästan aldrig.
Pappa reste mycket med jobbet och kunde vara borta i en-två veckor, men när han kom hem hade han alltid med presenter till mig och min syster. När vi sedan åkte utomlands med familjen och då oftast släkten, kändes vi som en familj. Därför bland annat älskade jag att resa.
Efter flera år bestämde sig mamma för att hon inte kunde leva så. Dom skildes. jag kommer ihåg ögonblicket som om det vore igår dom berättade att dom skulle skiljas. Det var hemskt, jag var så ledsen.
I flera sammanhang efter har mamma slängt in små kommentarer som "hon är den som uppfostrat oss, pappa fanns ju inte där". Och ja, till vis del har hon rätt, det var hon som gjorde den största delen av uppfostringen. Men att säga sådana saker, påminner oss om att han jobbade sent på nån av våra födelsedagar, är fel. Pappa har sagt att det bestämde han med mamma när vi var små bebisar, att hon skulle vara med hema med oss, pappa känna pengar. Mamma säger att det inte är sant. Mina föräldrar har satt mig i sitsen att behöva tänka vem som betytt mest i mitt liv. Kur kan dte vara rätt? Jo, ibland tänker jag "Jag kanske hade varit lyckligare med att ha mindre pengar, och då få träffa pappa mer" Men samtidigt måste jag erkänna att jag haft ett skönt liv vad gäller pengar. Jag är inte bortskämd, men jag har alltid haft tillgång till sånt som tillhör en flickas liv. Och nu på senaste tiden har jag tänkt på att min pappa har verkligen intryck på mig, han har lärt mig mycket, viktiga saker. Ekonomiskt, vänner och sådant. Han vet saker. Och jag vet att han är ledsen för att han inte riktigt fick se oss växa upp. Jag vet att han vill ändra vissa saker, men jag vet också att nu, när mamma och pappa varit skilde i flera år och han träffat oss mer, att han är stolt över mig och Mimmi. Och i slutändan är det nog det han och mamma ville från början.
Nu vet jag att han inte valde jobbet framför familjen. Han valde familjen, men behövde jobba för den.
ak
