I tisdags var jag vid din grav. Inte första gången och antagligen inte sista. Jag kände dig inte, men spelar det någon roll? När jag såg den, blev jag knäsvag av känslor och satte mig ner och grätt. Tårarna torkades av vinden. Vinden blåste också i det vackra halsband som hängde över din gravsten. En bild på dig inut i glas. Så otroligt vackert. Också alla fina bilder dina vänner varit och lämnat, och stenen någon målat på. Det visade något, och gjorde också allting så svårt smält och svårt tytt. Varför? OIIIJA.
Ak
